Har haft lite otur på senaste tiden med sjuklighet. Har haft njurbäckensinflammation och dessvärre så verkar det som om den kommit tillbaka (antibiotikakuren var slut för en vecka sedan), men haft arbete, skola och hästerier för mig, så återgick till min normala takt vilket antagligen resulterade i att jag blev sjuk igen. Efter mycket om och men har jag äntligen fått tag i rundbalar med hö, så har beställt till Anette (min stallvärd) och mig själv som ska hämtas i helgen. Lyckligtvis fick jag även reservera balar inför våren, så nu är 12 balar mina och jag kan släppa stressen över att inte ha någon mat till min häst de kommande månaderna.

 

Efter en och en halv vecka utan besök hos min kära häst så trodde jag nästan att han hade glömt mig. Men när jag kom ut till stallet i helgen och ropade på honom, lyfte han på huvudet och kollade... Såg nästan ut som att han tänkte "men är det inte matte?" och kom travandes emot mig och skulle gosa. Det värmer hjärtat något enormt, att ha en sådan kontakt till sin häst. Som jag älskar min Son of a gun, jag tror han känner det...

 

Desto mer man är ute i stallet kommer man på viktiga saker att tänka på - för mig iallafall. Jag vill att min häst ska kunna vara bekväm och förstå att jag är dess ledare - men samtidigt tycka det är roligt att arbeta och vilja göra det jag ber honom om. En häst ska ha lätt för hjälper och uppfostrad, men samtidigt är det lika viktigt att inte vara för hård mot sin häst, de ska inte bli robotar utan personlighet och nyfikenhet tror jag är en viktig byggsten för din häst ska lyckas i framtiden. Man ska vara ett team med sin häst, de ska tycka de är roligt att umgås. 

 

Igår var en sådan dag som jag bara njuter av att komma till stallet. Ropade in hästarna. Kangaroo såg mig redan när jag var i hagen, men han brydde sig inte så mycket. Svarten och Blå var längst ner i hagen, man såg bara två yrväder som tog varsitt skutt rakt upp i luften och satte av i full kareta mot insläppet. Jag backade undan i risk om att bli nersprungen, men de saktade av så fint från ökad galopp till lugn jog. Svarten kom fram och nosade på mig och jag satte på honom grimman och gick in. Kastade ut hö till grabbarna som blev kvar ute och gav Svarten en påse med hö i stallgången. Borstade av, lyfte hovar, klippte man och svans samt gjorde rent skapet lite på honom. Han är inte van att vara inne själv, men desto mer tiden går och desto mer jag tar in honom känns det som att han blir snäppet lugnare och inte alls lika hetsig som innan över att han var själv. Jag stod och hängde på honom och Blå gav ifrån sig ett sådant gnägg typ som "KOMPIS! Var tog du vägen???" Jag reagerade lite grann för att jag undrade hur S skulle reagera och självklart svarade han ju då med ett riktigt högt gällt skri. Blå fortsatte gnägga efter S, men jag bestämde mig för att fortsätta hänga på honom, klia och gosa och ignorera Blå. Då gjorde Svarten likadant. Tänka sig vad hästar är känsliga va?

S är en riktig mammagris. Så fort man går iväg ska han efter, iallafall om man går en bit längre bort. Men desto mer vi tränar på att "woah" betyder stanna i vilket sammanhang som helst, desto bättre går det. Det är roligt att haft honom från (nästan) första början, då kan man verkligen se skillnaden och all progress man gör. Det är fantastiskt och man blir bara så stolt!

 

Ta hand om er.
Love what you do, do what you love.

Kramar