Kommer ni ihåg när man var liten och de sa att man var tvungen att trilla av 100 gånger för att bli en duktig ryttare? Jomän. Att övervinna rädsla, lära sig sitta kvar eller trilla av smidigt. Bjuda på tårta fick man också. Allt för att lura en liten flicka eller pojke att inte bli rädd och att det gällde att komma upp på ryggen igen för att inte ha bestående men vad gäller våra vackra, fantastiska fyrbenta.

 

För inte alltför länge sedan nu (ca en vecka sedan) var S överjävlig. Det var väl en sån vecka antar jag. Allting går liksom som en rollercoaster just nu, då ena dagen vissa saker går galant och andra åt helvete. Men det är väl tjusningen med unghästar I guess. Men just förra veckan var det verkligen bråk och ifrågasättande om allt. Det skulle nafsas och bitas i kläder och händer, hovar skulle absolut verkligen inte lyftas eller hållas kvar, man ska inte stå still i stallgången, man ska rycka med huvudet när matte ska borsta halsen osv osv... Ni fattar, listan kan göras lång. 

 

Ut på banan för att göra denna lilla kille lite mer trött i knopp än kropp. Det sa bara PANG. Flera gånger om. Jag gjorde fyra snygga avsittningar varav den femte inte var så supersexig då jag nästan slog knät ur led. Impe (hingsten i hagen) gick i hagen bredvid ridbanan och brallade som en tok. Svarten tyckte givetvis att detta var askul och hakade på. Stegring, bakut, backa, stegra, stanna, framåt, backa, kasta sig åt sidan - matte av, check!

 

Jag blir som jag vanligtvis blir, jag blir vrålförbannad och ger mig fan på att inte ge mig, mitt jävlarannamma växer och jag tänker inte ge mig. Men till slut insåg jag att det inte var värt det, muskler man inte längre har orkar inte, oavsett hur adrenalinet sprutar i kroppen på en. Tog en promenad med Svarten medans besvikelsen, tårarna, sprutade av ilska. Av förlusten. 

 

Svarten var helt obrydd. In i boxen "Jaha, matte. Vad ska vi göra nu?" tittade han nyfiket på mig. Ut i hagen ska du hästkräk och två sekunder skrek han för han insåg ju att alla andra hästar var på ridbanan och reds. Han lämnades förstås alldeles, alldeles ensam...