Tårarna sprutade när S kom hem. Hade legat å ältat att jag känner mig ensam. Ensamheten smyger på sig ibland. Känslorna blev alldeles för påtagliga när man får ont och haft länge, men ändå kämpat på med jobb o hem. Det har liksom sugit musten ur en. När man känner att man inte kan prata med sina päron om det eller kanske inte alltid vill belasta sin partner som alltid är en klippa och har hundra järn i elden själv. Eftersom jag sög på att dölja mitt rödsvullna ansikte så fick jag tröstkramar. Å efter ett antal avtog hormonruset å tårarna slutade rinna. ♡

Varning för hormonbomb🙈

S övertalade mig att åka med till Åminne på hojen å efter lite miljöombyte kändes allt mycket bättre.♡

Nu nåt avsnitt av Blackish, sen sovdags ♡