En hästsommar

Har fått så mycket inspiration av vad jag vill göra när jag kommer hem. Har bestämt att när jag är ledig ska jag hålla på med hästen två ggr om dagen, försöka få lite bättre rutin och kommunikation! Samarbetet ska överlag läggas mycket energi på.


Svarten får vila veckan ut, ska försöka hinna med några promenader. Viktigaste är att allt blir klart. När vi kommer hem från Grekland blir det uppstart - lååångsamt!

Roadtrip med S

Igår morse packade jag och pappa in häst, utrustning och diverse godsaker i hästlastbilen vi hyrde av Mari. 
 
Zip fick stanna kvar hemma hos Mari och busa med Zack och Elvis. S stod o skrek ungefär upp till Vaggeryd, sen lugnade han sig. Några suriga stampningar kom emellanåt men för det mesta stod han snällt och hade full koll utåt. Hö hade han knappt tid för.
 
3 timmar tog resan upp till Vingåker. Väl framme på Scandinavian Western & Co hos Tommy och Inger så var det skönt att sträcka på benen. Till en början bekantade sig Tommy med S och kollade lite hur han betedde sig när han gick runt, klämde och kände på honom. Kolugn men observant. Det var ungefär som han förstod att här ska man skärpa sig. Härligt att det funkade så smidigt. På med två olika sadlar, men det var nästan givet vilken det skulle bli. Det blev en reiningsadel med skirt, TomGus Butterfly Reiner.
 
Väl sadeln provad på banan bytte vi bett och provred med det. Därefter fick Svarten ställa sig i en mindre hage med hö och vatten medans vi gick in och drack kaffe. Vi var framme vid 12 tiden och inte förrän klockan var 16:30 var vi på hemgång. Svarten gnäggade litegrann när vi åkte, han kunde nog gärna ha stannat. Fridfull gård måste jag säga. Under hemresan var han lugnet själv, vi stannade en sväng i Mjölby utanför Burger King. Han var tyst hela tiden, enda till pappa kom ut genom dörren då skrek han som en galning. Det var ungefär som han ropade "Hörrudu, där är du ju, jag har ju väntat hur länge som helst, kommer du nån gång, jag vill ju hem nu ju!"
Därefter stod han som ett ljus hela vägen hem till gården. Det mesta lätet han gjorde var när han frustade till svar när jag pratade lite med honom genom luckan.
 
Det är så fantastiskt härligt att få komma iväg på sånna här saker, så inspirerande, utvecklande och framförallt lärorikt. Om inte annat, både för mig och Svarten. Ibland kan jag nästan se hur uttrycket i Svartens ögon förändras. Det är ungefär som att han säger till mig ibland "Jaha, nu fattar jag vad du vill. Nu vet jag vad vi ska göra." Och så gör han bara rätt. Allting bara kommer över oss, faller rätt, faller ihop, vi blir ett. Allting runtomkring tystnar och det enda jag hör är hästens andetag och hovar som slår emot marken. Det är så otroligt häftig, mäktig känsla. Obeskrivbar. Så otroligt lycklig att jag köpte denna fantastiska kille, för det är så mycket jag hela tiden får tillbaka. Han är 10 resor värre när han är en finne i röven, men när det funkar, är känslan helt fantastisk. Skulle inte byta det mot något annat i denna värld. <3 

Konsten att trilla av

Kommer ni ihåg när man var liten och de sa att man var tvungen att trilla av 100 gånger för att bli en duktig ryttare? Jomän. Att övervinna rädsla, lära sig sitta kvar eller trilla av smidigt. Bjuda på tårta fick man också. Allt för att lura en liten flicka eller pojke att inte bli rädd och att det gällde att komma upp på ryggen igen för att inte ha bestående men vad gäller våra vackra, fantastiska fyrbenta.
 
För inte alltför länge sedan nu (ca en vecka sedan) var S överjävlig. Det var väl en sån vecka antar jag. Allting går liksom som en rollercoaster just nu, då ena dagen vissa saker går galant och andra åt helvete. Men det är väl tjusningen med unghästar I guess. Men just förra veckan var det verkligen bråk och ifrågasättande om allt. Det skulle nafsas och bitas i kläder och händer, hovar skulle absolut verkligen inte lyftas eller hållas kvar, man ska inte stå still i stallgången, man ska rycka med huvudet när matte ska borsta halsen osv osv... Ni fattar, listan kan göras lång. 
 
Ut på banan för att göra denna lilla kille lite mer trött i knopp än kropp. Det sa bara PANG. Flera gånger om. Jag gjorde fyra snygga avsittningar varav den femte inte var så supersexig då jag nästan slog knät ur led. Impe (hingsten i hagen) gick i hagen bredvid ridbanan och brallade som en tok. Svarten tyckte givetvis att detta var askul och hakade på. Stegring, bakut, backa, stegra, stanna, framåt, backa, kasta sig åt sidan - matte av, check!
 
Jag blir som jag vanligtvis blir, jag blir vrålförbannad och ger mig fan på att inte ge mig, mitt jävlarannamma växer och jag tänker inte ge mig. Men till slut insåg jag att det inte var värt det, muskler man inte längre har orkar inte, oavsett hur adrenalinet sprutar i kroppen på en. Tog en promenad med Svarten medans besvikelsen, tårarna, sprutade av ilska. Av förlusten. 
 
Svarten var helt obrydd. In i boxen "Jaha, matte. Vad ska vi göra nu?" tittade han nyfiket på mig. Ut i hagen ska du hästkräk och två sekunder skrek han för han insåg ju att alla andra hästar var på ridbanan och reds. Han lämnades förstås alldeles, alldeles ensam...
 
 
Som tur är, är den helvetesveckan över. Nu tar vi nya krafttag!