Oavsett om energitjuvar går fetbort eller ej, så kan man inte alltid välja att stänga av. Igår fick min älskling också en släng av sleven, tur nog tyckte jag han skötte det bra. Den som inte kunde ta att S är principfast tyckte det var mindre kul... Å så var karusellen igång. Sms som var oeftertänkta och ett samtal i sängen som blev lååångt. Ibland tackar jag Gud att jag kan vara psykologisk även fast jag är upprörd och egentligen rasande. Med lugn röst förklarade jag läget och sa bestämt att nu får det vara bra. Med ytterligare lite pajkastning i telefonluren så gav jag upp. Ledsen för oförståndet. Jag blir så besviken, speciellt när det är något personen själv ifråga satt igång. Kramade om min andra hälft för att han är så underbar. Som vågar stå emot, som pallar trycket. Jag har världens bästa man. <3

 

Släckte lyset kl 24 inatt å jag kan lova att det känns idag... Ögonlocken är tunga idag.

 

Ibland blir jag bara besviken när jag hamnar emellan. Tar så fruktansvärt illa upp när det är människor jag älskar som blir skadade. Detta kommer lösa sig, det vet jag, för jag är medveten om att från andra hållet är det helt missriktat (dock är det fortfarande inte okej). Å ibland har bara personer svårt att ta vad man säger till dom. Man säger det snällt, man har tålamod, man säger det likadant fast på ett annat sätt.. Till slut känner man sig faktiskt inte lyssnad på eller respekterad för den delen. Så, vad som pågår i vårt hus eller vad vi tillåter eller ej, är väl faktiskt upp till oss att bestämma?

 

Sen att "vi har två gamla katter som vi älskar så mycket" - ja, det har vi. Och vi älskar våra små katter... våra pantertanter, Puman och Tigern. Inget mer med det. Å vi gör det vi känner känns bäst för dem. Utan dåligt samvete. För dem reglerna vi sätter för vårt hus, för våra gäster och för våra familjemedlemmar är upp till oss att bestämma och andra att respektera. Så är det hos alla andra också. Så jag förstår inte varför vi skulle vara ett undantag? 

 

Sunt förnuft kallas det.

 

Anledningen till att jag brusar upp är för att nu känner jag väl ändå att det är på barnnivå. 
Det värsta av allt är väl att det är en skitgrej. En skitgrej som man hade kunnat sagt "ok, då förstår jag" så var diskussionen över. Men istället tar man det till ytterligheter? Det är nog det som gör mig mest ledsen, mest besviken och matt. Tråkig avslut på kvällen och smsen var väl snäppet värre att vakna till. 

 

Nåja. Tur man väljer själv hur man reagerar. Nu väljer jag att skriva av mig, därefter hoppas jag personen ifråga vaknar till och inser att det var larvigt, felriktat och en skitsak. Och då släpper vi det och tar nya tag!