Jag känner att varje situation just nu bara kräver positiv mindset och lite krigarvilja. För snart lägger sig den värsta stormen.

 

Att bygga lösdrift kanske inte var det smartaste valet när man är preggo men samtidigt är det ju det. För att när lillkillen är här har man åtagandet men inte tidpunkten att passa. Å samtidigt mår min plånbok lite bättre än vad den skulle gjort annars. Sen the best of it all: jag får ha det på mitt sätt. Eller jag kanske ska rätta mig och säga, mitt och Svartens sätt. Det som passar oss bäst i nuläget.

 

Pappa säger att han ska hjälpa, men han är nog trött, för även fast han erbjuder sig blir han irriterad för jag behöver hjälp. Logiken är ju lika med noll emellanåt. Jag förstår välviljan, men då gör jag det hellre själv. Jag orkar inte med negativitet, då tar det den sista orken jag har. Jag uppskattar iaf att han finns där när det verkligen krisar.  

 

Jobbet är kaos. Försöker ta varje dag som den kommer. Återgick till mina 85% den 30 augusti då jag kände mig bättre. Dock efter bara två veckor känner jag mig sämre igen, jag känner att det är knappt så jag fixar jobbet. Dagsformen växlar mycket. Å vecka 28-32 ska det ju hända mycket i min kropp för min del och för bebis del, så det är väl inte så märkligt egentligen. Efter ett dagspass på jobbet 7-16 kommer jag hem och är helt död. Lilleman har sparkat och varit överaktiv i två dagar i rad (förutom idag), både dag och natt så sömnen är en bristvara samtidigt som man har ont och kroppen värker. Försöker ut och röra på mig och göra lite nytta, men det tar emot. Mycket.

 

Nu har jag bestämt mig för att bara härda ut. Ta dag för dag. Nu idag blir det till o jobba till 16 och efter det ska jag hem och vila. Orkar jag ska jag städa lite. Tur att jag valde en enkel och snabb maträtt till middag annars hade jag fått slag. Imorgon är jag ledig - lilleman kan få härja bäst han vill då <3 

 

Ringde upp mamma idag då jag inte orkade ringa efter jobbet igår för jag var så slut. Då visade det sig att hon hade käkat en svamp som var giftig och blivit svampförgiftad. Fick panik när jag hörde detta! Hon hade känt stickningar i huden och spytt. Somnat bara rakt av. Ringt Berra och sen en vän som kom och såg till henne. Blev nästan hysterisk för jag inte hade ringt upp då jag var så trött - hur kunde jag inte ringa upp??? Då inser man hur oskyddad man är när man är själv, på en ö, där man bor mitt ute i skogen. Tänk om det händer henne nåt? Samtidigt inser man ju att det är självvalt och man inte kan gå o oroa sig över det hela tiden... Men när något sådant här händer.... Då blir man ju extra orolig och upprörd... Sån tur att allt gick bra <3

 

Igår när bygglampan lyste inne i sadelkammaren och vi tittade utifrån och in så såg det så varmt och mysigt ut. Är verkligen nöjd med målarfärgen på tapeten. En ljus färg, men inte vit och kall utan med mer värme i. Känner på mig att det kommer bli mitt favoritutrymme. Stod och tittade på stjärnorna och utsikten mot huset och resten av Bäckis. Det är verkligen en liten idyll. Det värmde hela hjärtat när jag bara kände tacksamheten vällde över mig. 

Det är tufft nu innan det blir klart, men sen får vi vila. Hur mycket som helst. Sadelkammaren blev färdigprimad igår, nu återstår endast ligghallsdelen. Sedan kan vi måla det sista!

Nu har vi också kollat vart vi ska förvara allt hö någonstans. Shit, det känns så fantastiskt overkligt och roligt. Älskade Staffan. Älskade Svarten. Nu är vi HEMMA. <3