Lite bakgrundsinfo för er som inte känner mig. 

Förut, hade jag mycket som höll mig tillbaka. Det berodde mycket på mina egna begränsningar och rädsla att göra bort mig/göra fel. Många i min närvaro hade åsikter om hur och vad jag gjorde, utan att jag hade egentligen bett om deras åsikt. Hade gått igenom ett par jobbiga träningar osv där jag kände mig pushad på fel sätt och som gav mig dåliga vibbar. Dåliga erfarenheter sätter sig gärna på min näthinna och får man lite dåligt självförtroende blir det inte bättre. Har alltid känt mig pressad att prestera på nivåer som jag inte känt mig redo för, att jag känt att vi har x antal steg kvar innan vi är där. Har insett att gå den vägen kanske funkar för många, men inte för mig. 

Jag har skämts så länge för att vi står still. Jag och Gangster. Känt att jag har behövt förklara mig då alla i min omgivning tyckt att "kom igen nu", "ja, du behöver ju faktiskt komma igång nu", "vad gör ni? det där är väl inte rätt?"
Vi har stått still framförallt har det berott på att Gangster har varit skadad från han var 4 år till han var i 5, alltid under perioder då det var dags att komma igång med träningen och istället fick vi fokusera på att rehaba. Skittråkigt. Han har varit en riktig olycksfågel i hagen.

Samtidigt har vi stått still på grund av mina rädslor att åka iväg till en tränare. Mina tidigare erfarenheter de närmaste åren har gett mig sjukt dåligt självförtroende och har hela tiden fått känslan att jag fixar nog inte det här.

 

När Gangster blev 6 år, var jag gravid med Rasmus och jag hade fullt fokus på att fixa hagar och bygga lösdriftsstall så fick han snällt vänta. Vid min tredje ridtur efter graviditeten, i maj 2018 någon gång, åkte jag av och slog mig rejält (som jag aldrig gjort förr), fick hjärnskakning och hamnade i stort sett i chocktillstånd. Blev under en vecka skitskraj och blev också påverkad av vad min omgivning tyckte och tänkte. Jag fick för mig att jag skulle sälja hästen. Tur i oturen lyckades min sambo övertala mig att avvakta och känna efter innan jag gör något förhastat som jag kommer ångra. <3 Tur att han räddar mig <3

 

Eftersom att ridningen alltid har varit där jag mått bra och där jag fått utforska mina styrkor och svagheter till att det bara har gett mig negativa känslor där jag tryckt ner mig själv bestämde jag mig för att dra mig undan allt och alla som fått mig att må dåligt. Jag behövde tid och energi till att bygga upp mig själv och slicka mina sår.

 

Alla försök jag gjorde till att lyckas blev bara misslyckade.

 

När jag bodde i Stockholm red jag utan mål. Red fyra till fem dagar i veckan när jag hade mitt sto Fiddeli. Vi kom framåt, långsamt, men framåt. När Fiddeli inte längre tyckte det blev kul med träningen och jag märkte att vi i stort sett bara kolliderade i allt vi gjorde bestämde jag mig för att sälja henne och skaffa mig en häst som hade viljan. En häst där jag kunde ta min ridning till nästa nivå och fortsätta inom westernridningen.

Jag är inte redo att släppa taget om den drömmen jag har!

 

Nu känner jag mig redo att ta nästa steg i vår utveckling. Redo att komma upp på hästryggen igen. Bara att komma iväg på en träning där alla stirrar, tittar och ser vad jag gör har varit tufft för mig. Jag har gått över den gränsen nu och jag kom ut levande! Jag struntar faktiskt i vad människor utifrån tycker nu. Jag tänker trotsa mina rädslor och åka på träningar och clinics så vi kan fortsätta utvecklas! Nu har jag har mitt på det torra, jag kan vara hemma och träna utan att någon behöver studera mig om det är det jag behöver. Att äntligen tagit steget att kontakta en tränare som verkar väldigt rak, snäll och tydlig känns som en vinst! Jag har varit modig och trotsat mina rädslor och åkt på träning som jag egentligen tyckte var skitjobbigt till en början. Jag har skämts över att jag varit så rädd att misslyckas. Att skämmas över att man är rädd och sedan våga säga det rakt ut... Bara det är en big win för mig. För jag har aldrig direkt varit rädd förut.

 

Nu känner jag inte att jag behöver ta stöd från någon annan eller att jag behöver ha med mig någon som ska hjälpa mig/stötta mig/vara med. Jag kommer klara mig fint, på egen hand. Jag är bra som jag är och en dålig ridtur betyder inte att jag är kass. Det betyder bara att jag ska lära mig från den, dra nytta och lärdom av det jag gör både rätt och fel och därmed fortsätta utvecklas som ryttare och människa. 

 

Alla dessa sänkningar som suttit i bakhuvudet är jag redo att fronta nu. Det är inte meningen att vi ska vara översittare mot varandra i den här sporten. DÖM INTE VARANDRA. Det är meningen att vi ska hjälpa varann att komma framåt! Att lyckas. Att torka tårar. Att skratta. Att ha roligt!

Och framförallt - ÄLSKA VÅRA DJUR OCH DET VI GÖR! <3